Stigma

Att den ena tvillingen är värmd av fågelkvitter och den andra av ömt av skratt. Att en sol kastar skuggor, bildar rundningar och svall.

Tvillingen som ett ärr på bröstkorgen. Ljumt av minnen. Svala skåror under en blus. Ett torrklibbigt streck, en ihopdragen hud. En skåra där nostalgi kan bo.

Två myggbett utan kli. Något som putar och pekar. En slank figur med förbehåll för två mollusker i armhålehöjd.

En konkav. Ett par insydda kuddar i underplagget. En tyngd, en vana. Ett minne. Ett moln som drar förbi för en stund. Blottar solen för en stund. Konvex för en stund.

Gump och skutt och här kommer vi. Vi är tvillingarna som hälsar glatt. Vi hoppar och svänger och ler i all vår närvaro. Vi kommer i par om två.

En blick från spegeln säger mer än tusen ord och här finns inte heller ett jota att tillägga. Här går en landsväg där berg och dalar en gång prålat. Här ska det bli en carport. En parkering blir det här.

Tvillingarna bor i husses händer. Husse smekar och kelar. Bäddar ner sig i de mjuka dynorna, vaknar rosig och rusig framåt morgonen. “God morgon mina älsklingar”, säger han till dem.

Ett ärr under nålen. En tatuering. En teckning på hud. Som en stämpel. Som att någon stämplat ut. Tagit semester men försummat att komma tillbaka efter sommaren.

Att det finns två bröst på kroppen när hon föds men att de måste tas bort för att hon inte ska dö. Att det kanske inte spelar någon roll. Men att hon kanske spelar en roll. Eller att showen måste fortsätta.

För den som vill fördjupa sig och konfrontera sina fördomar finns här en nypublicerad kandidatuppsats från Högskolan i Borås (sjuksköterskeutbildningen): Kvinnors upplevelser efter mastektomi: Att anpassa sig till en förändrad kropp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *