Kate Zambreno – Hjältinnor

kate zambreno

Heroines” av Kate Zambreno är en litterär hybrid, här korsas den egna erfarenheten med de sargade hjältinnornas och här finns litteraturkritik och dagboksanteckningar. Det är för mig formen som gör denna bok intressant, formen och hur väl den presenterar innehållet. Dagbok, fragment, krönika, essä och litteraturkritik i en välkomponerad blandning som visar hur subjektivitet är nyckeln som kan låsa upp marginaliserade positioner i litteraturhistorien. This I like.

Kate Zambreno skriver den här boken när hon i sitt hem sitter och reflekterar över den hustruroll hon tagit på sig. Som att hustru är något man blir, inte något man är. Hon och hennes man har tillsammans flyttat till de ställen där han fått jobb, hon har sagt upp sina uppdrag och de har flyttat. Nu känner hon sig som en främling som sitter ensam hemma och skriver i sina anteckningsböcker, umgås med litterära spöken och blir nästintill besatt av deras öden ”A woman trapped inside her home haunted by the mad wifes of modernism.”. Modernismens ”mad wifes” är Vivienne Eliot, Jane Bowles och Zelda Fitzgerald. Deras skuggade författarskap lever någonstans på gränsen till utplåning och deras litterära och personliga prestationer har knappast mätts på samma måttstockar som deras berömda makar har mätts på.

Zambreno har två romaner bakom sig och jag tror att hon arbetar på en tredje. Hon har skrivit om dessa modernismens kvinnor tidigare på sin blogg Frances Farmer is my sister, en inspirerande blogg jag besökt alldeles för sällan, kolla in den om du är intresserad av skrivande kring skrivande! ”Heroines” är texter och ideér från bloggen blandat med nya upptäckter och reflektioner kring den galna/vansinniga, frun/kvinnan men boken innehåller också fler teman, fler namn och mer teoribildning.

Hur kommer “madwoman” och “mad wife” att översättas till svenska? i februari kommer ”Hjältinnor” ut i svensk översättning, det blir spännande! Det blir kanske lite klumpigt att översätta ”mad wifes”, som i alla fall i min hjärna framkallar bilder av kala väggar, tvångströjor och gulnade tapeter, till något som på svenska snarare för tankarna till revy och buskis…

Zambrenos feministiska litteraturkritik ställer frågor om tolkningsföreträde och för henne är det personliga politiskt men något som kan anses vara lite nytt är att det personliga idag ligger öppet på nätet, att jaget skrivs ut online.

Det finns många binära förhållanden i litteraturkritiken/teorin som marginaliserat den kvinnliga erfarenheten och framhävt den manliga och gjort den till norm och måttstock och ett av de förhållningssätten är existentiell/patologisk. I det binära förhållande är den manliga erfarenheten beskriven med ord som ”mästerlig” eller ”genial” och den kvinnliga erfarenheten tenderar att bli beskriven som ”känslomässig” eller till och med ”hysterisk”. Där mannen är kultur och intellekt är kvinnan istället känsla och kropp; arg/hysterisk, ledsen/depressiv, smärta/svaghet, full/alkoholist, kåt/sexgalen etc. etc. Dessa missförhållanden blir extra tydliga när man tittar på just Zelda, Jane och Vivienne, tre kvinnor som faktiskt sjukförklarats i sina litterära strävanden, deras beteenden och uttryck kvävs av orättvisa och farliga etiketter. By the way, man behöver inte känna till dessa författare eller deras stora män för att uppskatta den här boken, det går alldeles utmärkt att hänga med ändå.

Förflyttar vi oss till nutiden finns här helt andra möjligheter att göra sig hörd, det finns idag en synlig subjektivitet online, nästan helt ohämmat kan vi idag fläka ut oss på bloggar, i sociala medier och i kommentarsfält där det finns oändligt med utrymme. Att skriva och att göra sig hörd kräver inte länge ett förlag, en agent eller en redaktör (finns det ens krav på läsare/följare?). Det litterära begreppet blir genom internet vidare och mer inkluderande. Kanske är vi på god väg bort ifrån strävan att uppnå ett litterärt ideal och istället på väg mot ett fokus på vad vi själva vill uttrycka. Men det är inte formen för uttrycket som är viktigt utan uttrycket i sig. Att skriva. Bara göra det. Skriva sig själv, som sig själv.

Det ligger en begränsning i att försöka göra fiktion av sina egna tankar, att omvandla dem för att de ska passa in, en helt onödig begränsning som riskerar att tysta ner istället för att lyfta fram. Ramarna måste sprängas.

”A different sort of nerve is needed. To say fuck you to these internal and social prohibitions dictating what literature should be about. Fuck you to the objective correlative. Fuck the canon. Fuck the boys with their big books. For, after all, we must be our own heroines.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *